Tyvärr lilla killen, det kommer bli värre...

Häromdagen på jobbet hörde jag det finaste.

En mamma och hennes son kom in i affären. Pojken var nog runt åtta år, med runda äppelkinder och rödgråtna ögon. Av hans mammas kvävda suckar att döma hade samtalet pågått en stund.

”Jag ville ha den…”

Mamman, lätt irriterat: ”Är du verkligen helt säker på att den inte finns i stan?”

Pojken nickar och hulkar.

”Ja. Den fanns bara i BR-katalogen.”

Han går tyst en stund och tårarna rinner utmed kinderna. Huvudet nerböjt och stegen tunga. Så säger han, till sin mamma men nog mest till sig själv;

”Igår såg jag den… och jag kände att jag älskade den… och idag…”

Här tystnar han och kvider till av all gråt som bubblar upp.

”…så är den borta…”