Det fina i att inte riktigt förstå

Idag var jag på vernissage.

Lokalen är ett gammalt lokstall. Vitmålat golv och vitputsade väggar. Stora valvformade fönster som vätter ut mot havet. Luckor i golvet med järnhandtag.

Längst ner i ena hörnet står två dockor i naturlig storlek. Den ena är en kvinna i hellång klänning. Runt huvudet bär hon en schal, ögonen är det enda som syns av ansiktet. Fram under klänningen skymtar ett par slitna converse-kopior.

Bredvid henne står en man i jeans och skjorta. Det är Lars Vilks (konstnär, bland annat känd för sin teckning av Mohammed som rondellhund).Hans ansikte är blekt och ser nästan lite blåslaget ut. I hans blick finns något tungt.

Det är allt.

Två visserligen väldigt fint gjorda dockor är vad som möter det femtiotal personer som stått och väntat utanför utställningslokalen. Inget mer.

Jag vänder och vrider men kan ändå inte riktigt förstå. Försöker läsa budskap i de målade ögonen, de lätt söndertrampade jeansen och de smutsiga tygskorna. Jag känner mig slagen på käften, provocerad. Är detta verkligen allt?
Ändå gillar jag det. Det är så konstigt och kaxigt och onåbart.
Det är det som är så fint med konst, man får förstå på sitt eget sätt.




Utställning: Ursäkta, av Tora Windahl