Ittan Bitterf är på besök. Med otåliga steg vankar hon av och an. Muttrar att det inte finns någonstans att sitta. Att det är så mycket saker överallt. Jag flyttpackar, snäser jag tillbaka.
Tillslut finner hon sig till rätta ovanpå berget av kläder som vuxit upp på mitt golv. Tar en kartong till ryggstöd och lutar sig bekvämt tillbaka. Men snart rycker rastlösheten i henne igen. Hon vill lyssna på musik, men ingen musik är bra nog. Så hon byter och byter och byter. Höjer och höjer och höjer tills ljudet från de knastriga datorhögtalarna skär i öronen. Då lämnar hon sin tron och går och brygger kaffe istället. Kommer tillbaka en liten stund senare, lutar sig mot dörröppningen och sippar försiktigt på den varma drycken. Grimaserar med hela ansiktet när smaklökarna reagerar. Sätter sig med klumpiga rörelser tillrätta bland plaggen igen. För varje klunk grymtar hon ogillande.
”Det är något fel på kaffebryggaren.”
”Du bryggde väl bara för starkt?”
”Jag gjorde som jag alltid brukar.”
Hon byter låt igen och trummar rastlöst fingertopparna mot koppen. Stampar strumplästen i otakt mot parketten. Byter låt och suckar tungt.
”Om du inte hjälper till kan du lika gärna gå” säger jag tillslut, när stampandet överröstar musiken.
”Tycker du att det här är kul?
”Nej, men det borde inte vara såhär tråkigt.”
”Men det är det. Så många vuxenpoäng har du inte samlat än att du kan tror något annat.”
Så hon sitter kvar.
Idag är vi inte vänner, Ittan Bitterf och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar