Några riktigt bra spelningar har setts. En av dom är Oskar Linnros. Kent, Maskinen och Familjen har även gjort bra ifrån sig. Ikväll är sista kvällen med Presidenttal och allt!
Länge leve republiken!
Några riktigt bra spelningar har setts. En av dom är Oskar Linnros. Kent, Maskinen och Familjen har även gjort bra ifrån sig. Ikväll är sista kvällen med Presidenttal och allt!
Länge leve republiken!
[musik: Jeepers Creepers - Louis Armstrong]
Ute var det redan mörkt och in genom ett bortglömt fönster sipprade kylig vårluft. Vi satt uppkrupna i soffan, insvepta i filtar och händerna kupade runt stora tekoppar. Det var en stressig period. Skolansökningar hit och framtidsplaner dit. Vad vill jag, vem är jag, vart ska jag? Frågorna var så många fler än svaren och sånt tär. Det var då det hände. Från ingenstans och ur Emmas mun kom hon; Ittan Bitterf.
Ittan är egentligen en ganska otrevlig person. Grinig och påfrestande för omgivningen. Ser glaset som halvtomt och världen i mörkgrått.
Det är Ittan som alltid hamnar i långsammaste kön i mataffären och som blir nerspilld på krogen. Som får regn på sin semester och aldrig någonsin vinner något.
Ittan Bitterf förväntar sig alltid det värsta. Och Ittan Bitterf får alltid rätt.
Men trots det är hon periodvis en mycket välbehövlig bekantskap. Därför ger vi henne en egen kategori här på bloggen att vädra sina tankar och funderingar under. (Fast hon räknar ju såklart inte med att någon kommer bry sig...)
Här är Ittan på ett café i väntan på planet som skall ta henne ut på en välbehövd minisemester.
Egentligen är hon inte så bitter som hon ser ut. Det mesta döljs av de två jättefinnar som vuxit upp i hennes ansikte. Lagom till weekendresan. Dessutom är kaffet beskt och pajen hon beställt kall i mitten. Men hon klagar inte för det. Det är ju bara så typiskt...
Sommar. Sol och glädje, lycka, nyfikenhet och förväntan. Spänning, ovisshet och en nypa vemod. En stor nypa vemod;
Låten. Samma låt om och om igen. Repeat 20 000 gånger och i mitt sinne byts sommar mot vår. Värmen och lyckan, nyfikenheten och förväntan. Vardagsrumsdansgolvet och vinet i smyg. Solen som nu i efterhand alltid sken. Spänningen och ovissheten. Och så den där stora nypan vemod inför vad som komma skulle.
Fy vad jag saknar er kära textilfamilj!
Sommar, sol och badsäsong. Kroppskomplexsäsong.
Och överallt dessa tips. Artikel efter artikel om hur du kan förändra dig. Förbättra dig. Om hur du får snyggaste kroppen, bästa bränna, hur du går ner i vikt, var du köper de finaste kläderna och hur du sminkar dig rätt. Sida efter sida som talar om för dig hur du inte duger som du är. Hur tjock du är. Hur ute dina kläder är. Hur du borde ändra på dig. Och så bilder på hur lyckig du kommer bli om du följer tipsen. Smal, sammetshyad, storbystad och lagom brunbränd. Med ett leende som bländar.
Du duger inte som du är.
Dieter och träningstips. Ät grönsaker. Inget fett. Mycket fett. Inga kolhydrater. Kött, men bara magert. Fisk och kyckling. Kalkon. Drick mycket kaffe, det minskar hungerskänslan och ökar ämnesomsättningen. Vatten. ABSOLUT inget socker. Smoothies. Små portioner. Träna. Träna. Träna!
Du duger inte som du är.
På stan, dessa meterhöga affischer med mänskliga barbiedockor i bikini. Inte en cellulit, inte ett hårstrå, inte ett fettveck.
Du duger inte som du är.
Men ändå skall du ha bra självförtroende. Vara lycklig. Veta vart du vill i livet. Aldrig tveka. Vara social och ha många vänner. Aldrig känna dig ensam. Aldrig känna dig svag. (Aldrig vara mänsklig.)
Du duger inte som du är.
Säger vem?
Helt underbar, lättsam, djup och fantastiskt rolig.
Joanna Rubin Drangers illustrationer träffar rakt i hjärtat och boken rörde mig på många olika plan.
Måste upplevas!