Framtid

Idag längtar jag lite extra mycket efter det "riktiga" vuxna livet. Och med det menar jag när jag är utbildad, köper mitt hem och har fått det jobb jag vill ha. Det kanske är dumt, men jag har en vision i mitt huvud om hur det kommer att vara, att vara vuxen på riktigt.

Trots att jag börjar närma mig 25 med stormsteg så känner jag ibland att jag inte riktigt vet vilken grupp jag tillhör, eller vill tillhöra. Ungdom eller vuxen. Och var går gränsen? För ca 15 år sedan tyckte jag att dom som var runt 25 var redo att checka ut vilken dag som helst för att dom var så gamla. Visst, ibland känner jag mig lastgammal men oftast inte. Ibland tror jag att jag är alldeles för gammal för mig själv. Är det bara jag som ibland får såna här ryck, tänker lite för mycket och känner mig som ett frågetecken inför en hel del!? Men sen går det över, och jag är tillbaka på banan igen, lika pepp som alltid och sjukt glad över att jag är precis där jag är i livet och vill inte vara någon annanstans.

återbesök

I onsdags var jag i orten där allting började, där vi för ganska exakt ett år sedan satt och sneglade på varandra lite nervöst och funderade på vad det var för människor. Det var en av dessa männsikor som satt där i klassrummet som fick besök, bästa Anna.

Vi var på besök på skolan och träffade våra gamla lärare. Men det var en konstig känsla, det satt en ny grupp och hängde i hallen när vi kom. Det var fel människor, fel stämning och ja..allt var fel. Men efter en stund så släppte känslan och jag blev glad. Jag tänkte att där ute sitter dom, helt ovetande om vilket fantastiskt år som väntar, hur dom kommer att förändras, utvecklas och hitta vänner för livet.

Så njut, sticka och ät massa sushi!

Ittan Bitterf som flytthjälp

Ittan Bitterf är på besök. Med otåliga steg vankar hon av och an. Muttrar att det inte finns någonstans att sitta. Att det är så mycket saker överallt. Jag flyttpackar, snäser jag tillbaka.

Tillslut finner hon sig till rätta ovanpå berget av kläder som vuxit upp på mitt golv. Tar en kartong till ryggstöd och lutar sig bekvämt tillbaka. Men snart rycker rastlösheten i henne igen. Hon vill lyssna på musik, men ingen musik är bra nog. Så hon byter och byter och byter. Höjer och höjer och höjer tills ljudet från de knastriga datorhögtalarna skär i öronen. Då lämnar hon sin tron och går och brygger kaffe istället. Kommer tillbaka en liten stund senare, lutar sig mot dörröppningen och sippar försiktigt på den varma drycken. Grimaserar med hela ansiktet när smaklökarna reagerar. Sätter sig med klumpiga rörelser tillrätta bland plaggen igen. För varje klunk grymtar hon ogillande.

”Det är något fel på kaffebryggaren.”

”Du bryggde väl bara för starkt?”

”Jag gjorde som jag alltid brukar.”

Hon byter låt igen och trummar rastlöst fingertopparna mot koppen. Stampar strumplästen i otakt mot parketten. Byter låt och suckar tungt.

”Om du inte hjälper till kan du lika gärna gå” säger jag tillslut, när stampandet överröstar musiken.

”Tycker du att det här är kul?

”Nej, men det borde inte vara såhär tråkigt.”

”Men det är det. Så många vuxenpoäng har du inte samlat än att du kan tror något annat.”

Så hon sitter kvar.

Idag är vi inte vänner, Ittan Bitterf och jag.

Extrema samlare?

Man skulle lätt kunna tro att detta är en bild från någon i programmet Extrema samlare. Det är mitt flyttlass minus ca 5 kartonger som packats upp. När man flyttar så blir det så uppenbart hur mycket saker man drar på sig. Hur gick det till egentligen?! Ändå har jag rensat ur tre säckar kläder plus annat skräp. Hur detta ska få plats på mina 31 kvm är ett mysterium.

Alla compact living-tips är välkomna!

Uniform, sexigt!?

En livlig diskussion med en nära vän har etsat sig fast. Uniform är manligt, sexigt och lumpen väldigt viktigt för det gör pojkar till män. Eller?

-

Jag måste säga att jag inte håller med. För mig är det sättet att se på män i uniform en relik som hänger kvar från tider då krig fanns med i vardagen. En tid då kvinnan fick lära sig att uppskatta och beundra männen när de begav sig ut i krig för att försvara - lika mörda och kränka andra människor som råkade bära en annan typ av uniform. Jag har svårt att förstå vad heder och beundran har för plats i allt hemskt som utförs i dessa uniformer.

-

Och att lumpen skulle vara det ända som gör pojkar till män; Va!? Är man inte man förns man vet olika metoder för hur man på bästa sätt ska döda andra människor, lärt sig vapen som kan ta liv och sovit i ett tält i skogen. Jag har inte gjort lumpen själv men jag ser inte vart man lär sig kärlek, respekt och trygghet under denna skjut- och konservätarlek. Jag kan förstå tänket med försvar och fattar att vi inte lever i ett eutopia av fred och kärlek. Och vet att vissa saker kan vara ett nödvändigt ont, men att peppa på det mansdominerade "ok våldet" tycker jag faktiskt är fel! Försvar och hjälp men också krig, orättvisor, rädsla, skam och död förknippar jag med det militära. Inget av dessa ord och begrepp anser jag är vare sig manlighet eller sexighet.

-

För mig är uniformen ett klädesplagg, det är tyg, sömmar och vissa detaljer. Den kan vara snygg precis som vilket annat klädesplagg som helst, men jag respekterar det inte mer än att det säkert kan vara ett fint arbete bakom själva konstruktionen av plagget.

Det fina i att inte riktigt förstå

Idag var jag på vernissage.

Lokalen är ett gammalt lokstall. Vitmålat golv och vitputsade väggar. Stora valvformade fönster som vätter ut mot havet. Luckor i golvet med järnhandtag.

Längst ner i ena hörnet står två dockor i naturlig storlek. Den ena är en kvinna i hellång klänning. Runt huvudet bär hon en schal, ögonen är det enda som syns av ansiktet. Fram under klänningen skymtar ett par slitna converse-kopior.

Bredvid henne står en man i jeans och skjorta. Det är Lars Vilks (konstnär, bland annat känd för sin teckning av Mohammed som rondellhund).Hans ansikte är blekt och ser nästan lite blåslaget ut. I hans blick finns något tungt.

Det är allt.

Två visserligen väldigt fint gjorda dockor är vad som möter det femtiotal personer som stått och väntat utanför utställningslokalen. Inget mer.

Jag vänder och vrider men kan ändå inte riktigt förstå. Försöker läsa budskap i de målade ögonen, de lätt söndertrampade jeansen och de smutsiga tygskorna. Jag känner mig slagen på käften, provocerad. Är detta verkligen allt?
Ändå gillar jag det. Det är så konstigt och kaxigt och onåbart.
Det är det som är så fint med konst, man får förstå på sitt eget sätt.




Utställning: Ursäkta, av Tora Windahl

Nu är vi hemma igen från Way out west. Det har bjudits på fantastiska spelningar, underbart sällskap och massor av inspiration. Förhoppningsvis kommer denna inspiration att visa sig i bloggen den närmsta veckan med nya plagg till försäljning. Till dess får ni gärna gå tillbaka och titta på de plagg som redan finns, och var inte blyga på att skicka ett mail eller lämna en kommentar om ni är intresserade av att köpa något. Nästan allt går som sagt att beställa i just din storlek. Här kommer några bilder från helgen som gått:

Vi åker..

... till Göteborg och Way out west. Till Håkan, Jens och framförallt alla underbara från textilfamiljen!

Vi hörs igen på måndag!

Tyvärr lilla killen, det kommer bli värre...

Häromdagen på jobbet hörde jag det finaste.

En mamma och hennes son kom in i affären. Pojken var nog runt åtta år, med runda äppelkinder och rödgråtna ögon. Av hans mammas kvävda suckar att döma hade samtalet pågått en stund.

”Jag ville ha den…”

Mamman, lätt irriterat: ”Är du verkligen helt säker på att den inte finns i stan?”

Pojken nickar och hulkar.

”Ja. Den fanns bara i BR-katalogen.”

Han går tyst en stund och tårarna rinner utmed kinderna. Huvudet nerböjt och stegen tunga. Så säger han, till sin mamma men nog mest till sig själv;

”Igår såg jag den… och jag kände att jag älskade den… och idag…”

Här tystnar han och kvider till av all gråt som bubblar upp.

”…så är den borta…”

Ittan på besök.

Idag är Ittan på besök.
Inte nog med att det ALDRIG är sol när jag är ledig, dessutom har jag fått världens allergireaktion. Det hela började rätt oskyldigt med utslag på händerna för att jag hanterat mögliga skor på jobbet. Tänkte ok, det här kan jag hantera. Men sen, när jag i söndags morse vaknade med svullna läppar, händer, fötter och öron för att dessutom vara täckt i konstiga utslag så fick jag panik! Ringde pappa som kom och hämtade mig för att sedan följa med på äventyr på akuten. Alltid lika roligt med akuten. Väntan, väntan, väntan och åter väntan. Nu är jag propp full i kortisontabletter och andra diverse allergitabletter och ligger hemma i soffan och väntar, väntar, väntar på att bli bättre. Jag tänker INTE gå runt på WoW som en fläcktyfus-sjuk. Ok nu har Ittan fått säga sitt!
Tröstar mig med att lyssna på Laura Marling som får ses om några dagar.

The Sims Horror Movie

Jag hoppas att det är fler än jag som verkligen känner igen sig!

Sound of freedom

Härom dagen rotade jag igenom min mammas skivsamling och hittade en gammal Simon & Garfunkel-platta.
Den bor i bilen numera.







Bäst är den på hemvägen från jobbet.
Hög volym, nervevade rutor. Klar augustiluft som fläktar i håret. Tom landsväg och mörkgröna diken. Solen är en varmgul slöja över allt.
Det enda som fattas då är en folkabuss med blommor på och en obestämd destination. Annars hade det varit perfekt.

Draperad klänning

Draperad klänning i bomull, ficka på höger sida, rund hals och ungefär mitt-lår längd.

Sys på beställning och längd kan varieras beroende på önskemål.

500kr

Amsterdam.

Gränder, cyklar och kanaler.

Min granne havet och sommaren som nog aldrig tar slut

I kväll är svaret på frågan; det man tror på blir så.

Om man tror så mycket att man vet.

Och lever som att det redan är.

Fast alla teorier måste prövas. Så jag börjar i morgon.

Småskaligt:

Med att tro och veta och leva som att det är solsken och molnfri himmel.

(Sikta på månen och landa bland stjärnorna. Eller under ett paraply på en regnvåtstrand, i väntan på en konsert som ställts in. Nej.)